Mitt liv

Medeltida Jul

visby mm-129.jpg

DISCLAIMER Jag vet att det inte är jul nu, jag vet att jag borde publicerat detta för lääänge sen. Men jag gör det nu i alla fall. :)


Jag går igenom Visby, innanför de medeltida stadsmurarna. Klockan har sen länge passerat midnatt. Det är mitt i december och kyliga vindar drar igenom gatorna och gränderna. Väggar och tak från gamla kyrkor reser sig runt mig och täcker den stjärnklara himlen. Det doftar eld och rök. Jag drar åt manteln. Dels för vinden, dels för att det är det enda medeltida plagg jag äger. Det ser bättre ut om man inte ser de mörka moderna kläderna inunder. Jag är en mörk ensam gestalt som drar igenom gränder och gator som varit här i hundratals år.

Jag, Malin och Matteo tog färjan till Medeltida Jul med extremt stora förväntningar. Förutom lite panikartat blöjbytande och nedbajsade kläder precis när vi skulle köra på färjan så gick allt bra.

Visby är lika vackert oavsett vilken tid på året det är och nu var det många år sen sist.

Vi bodde på ett centralt hotell innanför ringmuren. Otroligt mysigt och hjälpsam personal. Vi behövde bara gå 400 meter för att komma till de olika showerna vi skulle besöka och marknaden.

Eldshower, konserter utomhus i solnedgången, konserter i kyrkor, riddare och mysig gemenskap på kapitelhusgården. Medeltida Jul har allt om man är bara lite som jag. Det bjuder på härliga vyer, ULTRAMYS, historia och spännande dofter.

Den sista kvällen var det en sagoberättare i Helge Ands ruin. 1300-tals sagor från Italien. Jag kom dit lite sent. Malin och Matteo hade somnat. Jag smög in genom dörröppningen. Stjärnorna lyste klart och när jag andades steg ett litet moln. Runt en eld vid altaret satt ett tjugotal personer insvepta i vinternatten. Bröd skickades runt och det var tyst. Sprakandet från elden och röken var de enda intryck man tog in. Jag såg uppåt mot den klaraste himlen sen jag var i Nya Zeeland. Om inte det är magiskt vet jag inte vad som är det.

Då började sagoberättaren tala. Man sveptes med. Det fanns inga mobiltelefoner längre. Borta var televisionen. Tidningar och till och med böcker existerade inte längre. Det var som att färdas tillbaka till en tid då historier fördes vidare från mun till mun. Jag saknade inte våra moderna ting. Kylan försökte tränga sig på men jag brydde mig inte. En historia avlöste en annan. Vi satt där när elden falnat och allt som hördes var vinden utanför de bräckliga väggarna och rösten som förtäljde historier som berättats i hundratals år.

KAKBUFFÉ och lite annat...VÄNTAN på LILLEN

Yes! Kakbuffé i slottsmiljö. Kombo av mina favoritsysselsättningar. Nu låter det i och för sig som att jag är familjär med kakätning i bufféstyle. Tyvärr inte. Men historia. Yep. Det kan jag. Och vilken fantastisk idé att kombinera de båda.

Vi har haft en ganska lugn sommar hittills. Känns mer som att allt är en enda lång väntan. Väntan på lilla pojken. Vi försöker förströ tiden, men det känns mer som att vi sitter och väntar på att färg ska torka. Om man nu kan vänta förväntansfullt på att färg ska torka. Torka nån gång då. För att alla ska förstå. Denna uttänkta bild är en symbol för väntan på min son. Som just nu alltså ligger fixerad i min frus mage.

Kul att höra också att i princip alla BBs i närområdet är helt fulla. Jag hörde nått, nånstans, vet inte om det stämmer, men att dem flugit med helikopter till Finland för att förlösa barn. Kan ju bli spännande. Vår europaresa blev ju inställd, kan bli ett litet besök i Finland då.

Några dagar i Österlen som jag skrivit om och annars mycket roliga utflykter i Stockholm. Lite historia. Nja, mycket historia. Birka, slott och gamla kyrkor.

Och sen denna otroligt himmelska och underbara och helt fantastiska KAKBUFFÉ! Vad är väl än kakbuffé på slottet? Det kan ju vara torrt. Hårt…eller sprött, saftigt och helt…helt underbart.

Venice II

Åk inte till Venedig i juli eller augusti.

Det gjorde vi.

Venedig tar i genomsnitt emot 60 000 turister varje dag. Jag vet inte om det är högsäsong eller ett genomsnitt under året. När vi var där så var det nog 600 000 turister.

Det är ingen stor stad, tror det bor ungefär 50 000 människor, så mycket mer än hälften av alla människor du ser är turister.

Det märks särskilt vid de stora turistmålen som Markusplatsen, med katedralen och klocktornet. Som jag nämnde i tidigare inlägg så gillar jag att gå upp tidigt för att se en stad eller plats i ett helt annat ljus. Inget folk, trevligare ljus och det är stilla.

Det är så i Venedig också men man märker att det bor ett antal mer turister i staden än vanligt när man inte är helt själv.

Men värst är det på förmiddagen. Markusplatsen är ett gytter av folk, det är nästan värre än att gå på Mall of Scandinavia i samband med rea plus fotbollsmatch. Man blir helt yr.

Men då ska man veta att det är egentligen bara här 99 % av alla turister är. De rör sig på en-två huvudgator mellan stora hotell och Markusplatsen. Om man lämnar huvudstråken så kommer man bara 10 meter bort, in på helt serena platser. Små mysiga torg där urinvånarna hänger. Man går förbi ett 10-tals otroligt vackra kyrkor som inte har några turister. Och man kan köpa gelato utan att stå i kö. Man får verkligen njuta av Venedig.

Man ska absolut se Markusplatsen och palatsen och kyrkorna som hör till. De är otroligt vackra och intressanta. Men våga även gå vilse. Lämna huvudstråken och förvilla dig i en tusen år gammal stad på vatten, mellan kanalar, broar, torg, katedraler och palats.

Men om du kan, undvik juli-augusti. Bara för din peace of mind.