Mitt liv

8 månader in som pappa

Matteo och hans syssllng Malte.

Matteo och hans syssllng Malte.

Jag var varit pappa i åtta månader.  Det är en surrealistisk känsla, det har inte riktigt fått grepp i mig än. Jag vet inte om jag ser mig som en far. En gestalt som en bebis och ett barn ser upp till. En gestalt som tycks vara superstark, supersmart och allt det man idoliserar sin pappa med. Jag är verkligen inte superstark…

Det hände en sak för två månader sen. Något som fick mig att inse hur mycket som ligger nedbäddat i mitt dna, hur mycket man faktiskt förändrats.

Jag jobbade och Malin bad mig hålla koll på Matteo för någon minut eller två. Jag satte honom i vår stora läsfåtölj där han suttit lugnt innan. Vad jag inte insåg var att Matteo växer och testar i princip nya saker varje dag. Jag vände mig mot datorn i 15 sekunder och tänkte att han sitter helt säkert där. Men Matteo är inte en klassisk lugn bebis, jag har träffat mina vänners bebisar och han är raka motsatsen till hur Malin och jag själv när vi var små. På någon sekund hade han vänt sig om, dragit sig upp till fåtöljens armar och hävt sig upp. Sen såg något otroligt intressant på golvet som han bara var tvungen att undersöka.

Givetvis blev det en rejäl duns och ett hjärtskärande skrik. Ni får ha tålamod med mig men jag vet otroligt lite om bebisar, OTROLIGT LITE. Malin är mycket coolare och lugnare än jag. Men när jag hörde det skriket kändes det som om jag bytte skepnad. Jag var inte längre bebisrädde Natte utan en pappa. För några minuter var jag någon annan än den jag kände. Jag började gråta, samtidigt som jag ringde 1177 och mamma. Jag bar Matteo som en dynamitstav i en berg och dalbana.

När allt stabiliserats återgick allt till det vanliga..;) Men jag fick känna på något jag aldrig känt innan.

Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Matteo, han är otroligt påfrestande och skriker och bajsar och tar ALL ens energi, men jag kan inte föreställa mig för en sekund att leva utan honom. Det är märkligt. Jag vet hur jag känner men jag undrar hur de översätts till andra människor som inte kännt likadant.

I mitt tidigare liv. För hundra år sedan så gjorde man inte saker som skadade en. Om något höll en vaken på nätterna så fixade man någonting, om något tog ens energi så gjorde man någonting åt det. Nu kan man inte göra någonting åt det.

I ens förra liv gick man ju inte och älskade sin huvudvärk, sin sömnbrist och sitt fulla schema. Man levde med det, försökte förbättra situationen men det fanns aldrig någon kärlek.

Nu har man exakt det och orsaken till problemen älskar man mer än vad man någonsin älskat något annat någonsin nånsin i människans historia. Helknäpp mening. Jag är trött…

Nu ska ja börja fota bebisar i alla fall. Det krävdes tydligen en text i novellängd för mig att komma fram till det.

Hör gärna av dig till mig för prisinformation om bebis/barn foto 😊.

Pappa 3 månader in

matteo laser-12.jpg

Jag har kommit till det stadiet där varje dag jag kommer längre ifrån förlossningen är lycka. Varje gång jag ser Matteo på bild eller IRL (In real life för er över 30😉) så får jag ett onaturligt och fult leende. Det sträcker sig liksom längre bak på ansiktet än normalt, lite som Jokern i Batman. Det går inte att undvika. Eller kanske en bättre förklaring på hur jag reagerar när jag ser min son är hur man ser på vissa komiker. Johan Glans tex, jag skrattar bara jag ser honom. Han kan försöka se arg ut, ledsen eller skratta. Jag spricker upp i ett leende i alla fall. Nu pratar jag om Matteo inte herr Glans.

Jag kan stå och stirra på honom när han sover som en creepy stalker eller skratta ikapp med honom i ett skratt som skrämmande nog närmar sig min mors.

Och nu när jag börjat vänja mig hyfsat med hans bruna och gula överraskningar så vet jag att snart börjar den delen om igen. Jag pratar bajs, såklart, vad annars?

Idag fick han två sprutor något som resulterade i en oväntad reaktion från min sida. Han har ju skrikit mycket och gråtit förut men det har inte ”moved me” som idag. Det var som om han fick en kniv i ryggen. Han sköt ut med kroppen, öppen mun, all luft tycktes lämna honom innan han med ett djuriskt skrik och med tårar som bokstavligen sprutade. Jag var på väg upp att slå ner barnmorskan. Ne, det var jag inte. Men jag blev otroligt berörd på ett sätt jag inte var förberedd på. Hans smärta blev min och både jag och Malin har nog aldrig reagerat så innan. Det första vi ville göra var att gå och köpa godis till honom, sätta på en tecknad och mysa hela dagen. Sen kom vi på att han är endast 3 månader.

Övrigt:

3 saker jag ser framemot:

25 nov. Undertecknads födelsedag, som jag planerat in i sekunden 😉 Involverar museer, böcker,spel, zocalo, mer böcker, bio plus nått mer

7-10 dec MEDELTIDA JUL VISBY!

17 dec Julkonsert HILLSONG

Att vara pappa ( 2 månader )

Matteo-19.jpg

En av de jobbigaste sakerna med att vara en fotograferande pappa är att man förlorar sin objektivitet. Ni vet uttrycket ”kill your darlings”. När det kommer till olika projekt inom film och foto, när man måste rensa bilder och klipp som är bra men som inte fyller någon funktion.

Med Matteo har jag extremt svårt att se en dålig bild. Han är ju en stjärna i alla bilder. Börjar till viss del förstå min mors extremt dåliga omdöme när det gäller hennes barn. Evelina är ju en handbollsstjärna, Jonatan älskar hästar, Johannes är oerhört begåvad i språk och själv är jag märstas…nej…sveriges bästa dansare.

Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Matteo-11.jpg
Matteo-14.jpg

Jag har annars vant mig mycket snabbare än vad jag själv trodde. Bara två månader har gått, men ändå känner jag igen Matteos gnäll bland andra gnällspikar, hans glimt i ögat som ingen annan har. Sättet han stirrar på mig och undrar vem människan är…jag är pappa och det kommer aldrig någonsin ändras.

Facepalm och Explosion

mer bilder längre ner

mer bilder längre ner

Mitt sinne och mitt hjärta ligger i bitar på en ärligt talat ganska kladdig sjukhussäng. Jag sträcker fram saxen och klipper av min sons navelsträng.

Min son.

Detta är inget jag gillar att tala om eller visa. Men att skriva om det går bra. Detta är en sån text jag själv, typ ogillade, innan jag själv blev pappa.

Varje gång jag ser honom eller bara för en hundradels sekund tänker på honom känns det som att hela världens vattenfall samlats runt mina ögon. Det är så oerhört klyschigt och larvigt. Det kan också bero lite på sömnbristen.

Men när man nu upplever alla hundratals klyschor man hör om bebisar och barn så förstår man dem. Det är klyschor och larvigheter. Men jag älskar det.

Jag älskar honom mer än vad jag trodde var möjligt.

Samtidigt har jag en obehagskänsla. Mitt... vårt liv är för alltid förändrat. Nu mycket mer än när man gifte sig. Mycket mer. Jag har såklart reflekterat över det innan Matteo kom till världen. Man inser att allt kommer bli annorlunda, men nu förstår jag det. ALLT FÖRÄNDRAS. Saker jag älskat, saker jag hatat. Allt sätts i perspektiv till min son och allt blir sekundärt även om vissa saker är svårare att släppa.

Att på ett sånt tydligt sätt som nu och som man skämtar om när man gifter sig, bli bunden. Verkligen bunden. Bunden som i att ligga på järnvägsspåret. Bunden till huvud och tår och se tåget komma. Det går inte att undvika. Och det känns lite spännande, lite olustigt. Men det finns ingen jag hellre skulle vilja ligga på spåret för än för min son Matteo Natanael (name pending, men det har något att göra med krigare plus djungeldjur) Alfvén.

Att gifta sig är ju a piece of cake jämfört med detta. Och då har Matteo inte varit på jorden mer än 1,5 dag.

Mitt liv som det varit är över. Totalt över. Jag säger inte det med en antydning av positivitet eller negativitet. Det är bara så det är.

Det är jobbigt.

Men jag är fast.

Jag älskar honom.

Men likväl fast. Bunden av min omsorg, mina tankar och mitt beskydd. Jag kan aldrig lämna. Vill aldrig lämna.

Men mitt tidigare liv tog slut lite snabbt. Hann inte säga hejdå. Livet gjorde en tvärnit och bytte riktning och det finns ingen väg tillbaks. Jag vill inte tillbaks men ibland blir man sentimental 😉.

Jag sa till Malin tidigare idag att det inte finns någon jag hellre vill ha detta äventyr med än henne. Hon är sjukt stark, lugn och helt grym. Jag är en Alfvén. Sååå...inte lika lugn. Gråter lite mer dock inte lika synligt som min familj.

Nu väntar en härlig natt med sömnbrist och helt fantastiska stunder med min förstfödde.

Ps. På tal om klyschor; om jag nu blir en sån som inreder med bibelord och fina citat a lá carpe diem. Bind mig vid rälsen!